Åter på vårdcentralen

Idag var jag till vårdcentralen igen. Mitt halsont var något som doktorn kallade "början till halsböld". Jag kan försäkra att det känns ungefär lika obehagligt som det låter. Så här gick läkarundersökningen till, ungefär. Det kan hända att vissa detaljer och namn inte överensstämmer med verkligheten, men det skyller jag på febern.

- Anders Karlsson!
   Doktor Sonny kom in i väntrummet. Han var nöjd. Patientflödet hade fungerat fint hela morgonen, så han kunde ropa in sin patient två minuter före avtalad tid. En kutryggig gumma reste sig och började halta in i genom dörren han höll upp. Sonny blev orolig. Hade han sagt Agnes istället för Anders? Nej, där kom det visst en yngling i svarta kläder efter gumman. Vart skulle gumman då? Ja strunt samma förresten, hon kunde väl få irra omkring i korridorerna ett tag, så länge hon höll sig lugn.
   - Doktor Sonny, sa doktor Sonny och gav ynglingen ett av sina berömda slappa handslag.
   - Annesch, presenterade sig yngligen och stirrade misstroget på doktorns slitna jeans som stack fram under läkarrocken.
   - Vi tar det allra fulaste undersökningsrummet längst ner i korridoren, sa doktor Sonny förnöjt och klev iväg med sin patient i bakhasorna.
   - Så, välkommen och sitt, sa han väl framme i rummet. Du har alltså ont i halsen?
   - Aaa, svarade patienten.
   Sonny plockade fram sin ficklampa ur en av läkarrockens många fickor. Sonny var mycket nöjd med sin ficklampa. Han hade köpt den fem år tidigare när det var rea på Konsum. "Ingen behöver ju få veta att det är en budgetficklampa", tänkte Sonny för sig själv, utan att veta att patienten hade en exakt likadan, reainköpt ficklampa hemma.
   Sonny lyste omkring lite i munnen på sin patient och var just på väg att dra till med sitt vanliga "lite svullet, men det går nog över på ett par dagar", när han upptäckte att det kanske såg lite rödare ut än normalt i svalget på patienten. Problemet var att ficklampan inte lyste tillräckligt skarpt för att det skulle gå att urskilja något mer. För andra gången på kort tid den här förmiddagen blev Sonny orolig. En patient som verkligen var sjuk? Det hade inte inträffat sedan Sonny kom till vårdcentralen i Molkom.
   - Öhhm vad finns det för utrustning i det här rummet egentligen, mumlade Sonny nervöst och började rota omkring bland apparaterna. Han hittade något som såg ut som ett sånt där instrument som man tittar i öronen på patienterna med. Det fick duga. Han lyste i munnen på patienten och tittade igen. Halva svalget var igensvullet.
   - Ett solklart fall av... öh.. begynnande... halsböld! konstaterade Sonny självsäkert. Du ska få en burk penicillin.
   - Behöver du inte ta ett halsprov, undrade den skeptiske patienten.
   - Inte i det här läget, sa Sonny hurtigt. Han kände att tiden började rinna iväg och att han inte skulle hinna äta upp båda smörgåsarna han hade med sig i väskan, om han inte blev av med patienten snart.
   Patienten fortsatte dock med att ställa jobbiga frågor. Sonny slog upp kapitlet "Halsen" i sin nyinköpta bok "Diagnosställning for dummies" och förklarade för patienten att symptomen i klartext överensstämde med boken. För att slutligen bli av med patienten skrev Sonny ut ett sjukintyg som berättigade till en veckas ytterligare jobbfrånvaro. Sonny vinkade av patienten och stängde dörren till behandlingsrummet. Han pustade ut och dukade fint på britsen med smörgåsar och kaffemugg.

Okej, jag överdriver nåt enormt. Jag har bara en förmåga att haka upp mig på detaljer. Läkaren jag gick till var mycket trevlig och verkade ganska kompetent faktiskt. Hoppas att penicillinen tar ner svullnaden innan det utvecklas till en riktig böld.

Det känns ovanligt att vara hemma i Molkom på dagen - när det är ljust. Framför allt märks det på två saker:
1. Det finns faktiskt lite liv på samhället. Bilar som kör omkring och barn som går på trottoarerna. Nästan som vilket samhälle som helst.
2. Jag har aldrig sett min tv-dosa i dagsljus förut. Visste inte att något kunde bli SÅ nedfläckat.