Promenad bland kohagarna

Det är sommar nu. Jag har nyss varit ute på en tvåtimmars promenad genom de grönskande fälten. Kvällssolen lyste varmt på mig där jag gick och funderade. Tänkte på tjejen jag älskar och log brett för mig själv av de minnen som dök upp. Kossorna som gick och betade i hagen längs vägen glodde på mig med stora ögon och undrade vad jag var för en figur. Jag glodde tillbaks. Särskilt på en av korna; en svart med vita fläckar på huvudet. Vi tittade på varandra så att vi höll på att nackspärr när vi kom längre och längre ifrån varandra. Jag tyckte kossan var söt, undrar om hon tyckte det samma om mig.

Nästa ko-skock längs vägen var lite socialare och kom framspringandes till mig. Jag klappade dem artigt på huvudena och repade lite gräs åt dem. Men de tyckte det var godare att slicka på mina händer. "Nu måste jag nog gå", sa jag ursäktande till dem när de började bråka om vem som skulle få slicka först. Kom på vilken fjant jag är. Tuffa killar pratar inte med kossor...

Längs vägen, bakom ett gammalt skjul, står en skrotfärdig volvobuss parkerad. Den har stått där så länge jag kan minnas. "Den där kommer att bli vår nästa skolbuss", brukade jag tänka när jag såg den när jag var liten. Väsebussarna hade ingen vidare komfort på sina skolbussar nämligen. Jag har alltid velat titta närmare på bussen, så idag när jag kom till fots och hade gott om tid passade jag på att inspektera den.Det visade sig att den var i ännu sämre skick än jag anat. All inredning var borta och det växte mossa inuti. Färgen flagnade och det var stora hål i chassit. Veven där man ändrar bussens skyltning hade rostat fast och duken med ortsnamn hade för länge sedan möglat bort. Men strunt samma - jag ställde mig på chaufförens plats (stolen var borta), lade i en växel och vred lite på den lösa ratten. Drömde mig bort. En gång i tiden var bussen ny. En stolt, uniformsklädd chaufför rattade den högerstyrda bussen längs landsvägarna någonstans i Sverige och plockade upp människor som säkerligen gladde sig åt att få färdas mot sitt mål i en så fin buss. Vem vet vilka minnen som bussen vilar på. Kommer den ihåg det förälskade paret som satt längst bak och kysstes en vacker eftermiddag i maj? Kommer den ihåg den allvarlige unge soldaten på väg till tjänstgöring efter helgens permission? Kommer den ihåg de fräcka historier som drogs varje morgon av arbetarna på väg till den nu mera nedlagda fabriken? Kanske minns den. Eller så sover bussen sedan länge en evig sömn. Omedveten om att fåglar funnit det lämpligt att bygga bo i dess motorutrymme, omedveten om att dess GDG-märke nästan helt bleknat bort av solens sken. Jag lämnade bussens förarplats, gick nedför trappan och stängde varsamt igen dess framdörr. Det känns som att jag kommer sakna bussen den dag den försvinner från sin viloplats bakom skjulet.

Jag har lätt för att bli sentimental.