Vilse i skogen

Jag har upptäckt att jag har fobi för att gå vilse. Jag och Linus lyckades med det i helgen... Vi hade varit och fiskat i dammen i skogen och tänkte ta en annan väg hem. Så plötsligt såg vi en stig vi aldrig sett förut.
- Undrar vart den här leder...
Nyfikna som vi är följde vi stigen som blev allt smalare och smalare, och förgrenade sig på flera ställen. När vi gått i en timme började det mörkna.
- Kommer vi inte fram nånstans snart så vänder vi, så vi är säkra på att komma hem, menade jag.
Då kom vi fram till ett brant stup. Långt nere, långt borta, såg vi ett ljus. Gatljus eller hus - har ingen aning om vad det var.
- Ska vi gå mot ljuset? undrade Linus.
- Öh, vilket ljus? Vart tog det vägen?
Helt plötsligt hade hela dalen fyllts med dimma som kom allt närmare. Det var då jag började få panik. Ensamna mitt ute i skogen, det var på väg att mörkna och dessutom dimma...
- Fort! Vi måste vända och se till att komma hem innan dimman kommer ifatt oss, pep jag.
Sagt och gjort. Vi vände.
- Vart kom vi ifrån nu då? Vart var den där kala fläcken vi passerade förut???
- Jag vet inte... var den inte här?
- Vart är stigen då?
- Ingen aning...
Vid det här laget var jag övertygad om att vi skulle få tillbringa natten ute i skogen. Men så hittade vi den kala fläcken och stigen som ledde därifrån. Efter en stund kom vi till första korsningen...
- Vilket håll kom vi ifrån?
- Härifrån va?
- Tror det. Vi går.
(½ minuts promenad)
- Inte var det väl så mycket vatten på stigen förut?
- Jag känner inte igen mig alls!
Kvällens andra stora panikångest från Anders sida. Vi vände om och tog ett annat håll i korsningen, och då kände vi igen oss efter en stund. Hjärtat tog ett glädjeskutt igen och hoppet återkom. Vi gick i en halvtimme utan att komma fram till den korsning vi trodde snart skulle komma. Sen tog stigen helt plötsligt slut. Inga gamla fotspår i snön åt något håll. Jag var övertygad om att vi var helt vilse igen, och fick panik för tredje gången.
- Men det måste ju vara åt det här hållet i alla fall. Om vi fortsätter gå neråt så borde vi komma till den stora stigen vi började på, sa Linus som både har någorlunda lokalsinne och förmågan att inte stressa upp sig.
Vad annat kunde jag göra än att lita på honom... och han hade rätt. Bara en minut senare kom vi fram till stigen. Jag hade kunnat slå glädjevolter!
Snacka om att det var skönt att komma hem. När vi satt vid köksbordet och åt mat och tittade ut genom fönstret, där det nu var kolsvart, tänkte jag på hur det skulle ha varit om vi fortfarande irrat runt i skogen. Trötta, frusna och hungriga. Blair witch project kommer nog att kännas äckligare att titta på nästa gång än vad den gjorde första gången...